Bostadslägenheter ska normalt utföras i egna brandceller som motstår en timmes (60 minuters) brandförlopp. Detta uppfylls genom att brandcellsgränser utförs i lägst brandteknisk klass EI 60.

Brandcellsgränsen ska bestå av en avskiljande konstruktion och kan därför inte ersättas helt med sprinkler eller liknande.

Ett annat sätt att benämna brandcellens förmåga att motstå en brand är att den ska motstå ett fullständigt brandförlopp. Förenklat innebär det att en brand ska kunna tillväxa, brinna ut och avsvalna utan att brandcellsgränserna bryts. I praktiken krävs dock ofta räddningstjänstens insats för att en brand inte ska sprida sig till andra brandceller.

Lägenhetsskiljande väggar och bjälklag

I ett småhus som består av två bostadslägenheter ska lägenheterna skiljas från varandra i lägst brandteknisk klass EI 60. Flera småhus kan byggas ihop till radhus, parhus eller kedjehus med brandcellsgräns mellan husen. Regelmässigt utgör dessa flera sammanbyggda byggnader men eftersom en avskiljning i brandteknisk klass EI 60 är tillräckligt för att skilja olika småhus från varandra så ser utformningen av avskiljningen likadan ut oavsett om byggnaden är ett småhus med två bostadslägenheter eller flera sammanbyggda småhus.

Figuren nedan visar ett vanligt utförande för lägenhetsskiljande väggar i småhus. Separata stommar medför att även krav på begränsning av ljudöverföring mellan lägenheterna hanteras. Ibland föreskrivs kravet REI 60 och R innebär att väggen även ska bibehålla sin bärförmåga vid brand i 60 minuter. Väggen i figuren nedan uppfyller normalt även det kravet.

Eventuella eldosor och andra installationer som förläggs i den lägenhetsskiljande väggen ska utformas så att väggens brandavskiljande förmåga inte försämras. En försämring kan ske om hål görs i skivmaterialet som vanligtvis är en del av väggens avskiljande förmåga. Installationen i väggen kan även medföra att isolertjockleken i väggen minskar vilket medför en försämring av väggens brandskyddande förmåga. Exempel nedan är hämtade från Gyproc Handbok 9.

Exempel på eldosa i vägg som troligtvis bryter väggen brandmotstånd

För att kompensera för en oacceptabel försämring kan brandklassade eldosor användas. Dessa ska monteras enligt tillhörande montageanvisningar. Det finns även godkända kombinationer av oklassade eldosor där brandskyddsplattor fälls in. Även här ska gällande montageanvisningar följas. Allt som oftast innebär detta att väggen ska vara fullisolerad eller kompletteras med stenull bakom och runt eldosan vilket då utgör den största delen av brandskyddet i praktiken.

I vissa fall upprätthåller väggen sin avskiljande förmåga tillräckligt väl även om installationer finns i väggen. Är du osäker så är det alltid lämpligast att rådfråga en brandsakkunnig eller att följa montageanvisningarna för en brandklassad dosa.

Exempel på eldosa i vägg där brandmotståndet troligtvis är tillräckligt utan ytterliggare åtgärder

Brandspridning via vindsutrymmen

I radhus och andra sammanbyggda småhus sträcker sig ofta taket över hela byggnadskroppen. Är vindsutrymmet oisolerat så avslutas ofta de bostadslägenhetsskiljande väggarna vid vindsbjälklaget. För att förhindra att en brand sprider sig upp till vinden och ner i angränsande lägenheter via den öppna vinden kan brandcellsgränser i huvudsak upprättas på två sätt:

Vindsavskiljande brandcellsgräns

En vindsavskiljande vägg i lägst brandteknisk klass EI 60 uppförs ovan varje lägenhetsskiljande vägg. Med denna utformning tillåts det att en brand i en lägenhet kan sprida sig upp till det egna vindsutrymmet i ett tidigt skede av brandförloppet. Strategin är att förhindra att branden sprider sig till intilliggande lägenheters vindsutrymme på samma sätt som branden förhindras att sprida sig genom de lägenhetsskiljande väggarna. Med denna utformning behöver särskild hänsyn tas till vindsväggens anslutning mot yttertaket. Observera att det även kan finnas krav på avskiljning i takfot beroende på fönsters placering, se avsnittet ”Brandspridning via takfot”.

Vindsutrymmets innertak består ofta av råspont eller annan brännbar skiva. När den vindsavskiljande väggen ansluts mot råsponten uppstår en risk för att branden letar sig mellan råspont och gips efterhand som trämaterialet brinner bort. För att fördröja denna process har en branschpraxis tagits fram där råsponten kläs med tändskyddande beklädnad (K₂10/B-s1,d0) 600 mm ut från anslutningen mellan vägg och råspont. Beklädnaden kan exempelvis bestå av 13 mm gips vilker är det mest vanligt förekommande utförandet.

Ett alternativt sätt att förhindra brandspridning mellan råsponten och gipskivorna är att låta den vindsavskiljande väggen bryta genom råsponten. Detta liknar utförandet för brandväggar, vilka generellt omfattas av högre krav på brandavskiljande förmåga än brandcellsgränser.

Ibland utförs oisolerade takkonstruktioner med plastfolie eller tunna träbaserade boardskivor (t.ex. masonite) där råspont traditionellt har använts. Att klä dessa material med tändskyddande beklädnad bedöms inte uppfylla det syfte som utförandet enligt branschpraxis är framtaget för. Istället bör särskild hänsyn tas till risken för att en brand sprider sig via det öppna utrymmet mellan den vindsavskiljande väggen och takpannorna. Det finns inte någon vedertagen branschpraxis för detta, figur X och X visar principiella lösningar som kan användas. Huruvida lösningarna uppfyller avskiljandekraven måste dock kontrolleras mot varje konstruktionsutformning som ska användas.

Brandcellsavskiljande vindsbjälklag

Ett alternativ till en avskiljande vägg på vinden kan vara att utforma vindsbjälklaget avskiljande och låta vinden vara ett sammanhängande utrymme. I sammanbyggda småhus i byggnadsklass Br2 kan detta vara fördelaktigt då även takkonstruktionen oftast behöver skyddas mot brandpåverkan eftersom denna ska uppfylla lägst brandteknisk klass R 30.

I övrigt rekommenderas inte denna lösning då en brand som sprider sig till vindsutrymmet genom brister i avskiljningen medför att samtliga övriga bostäder i byggnaden påverkas av branden. En sådan vindsbrand är även mycket svår för räddningstjänsten att begränsa och brandskadorna kan förväntas bli mycket omfattande.

Vid ett utförande med brandcellsgräns i vindsbjälklaget måste särskild hänsyn tas till installationer och genomföringar i bjälklaget. Hänsyn ska bland annat tas till:

• Vindsluckor ska utföras i samma brandtekniska klass som bjälklaget.

• Eldosor, spotlights och andra infällda installationer ska utföras så den avskiljande förmågan inte försämras.

• Genomföringar i form av ventilationskanaler, VS-rör och kablage ska brandtätas och vid behov isoleras eller förses med brandstrypare eller motsvarande för att säkerställa att den brandavskiljande förmågan upprätthålls.

• Risken för brandspridning via takfoten måste förebyggas, se avsnitt Brandspridning via takfot nedan.

En risk med att ha ett brandcellsskiljande vindsbjälklag och ett sammanhängande vindsutrymme är att en brand som fått fäste på vinden kan tillväxa snabbt samt att räddningstjänsten har små möjligheter att begränsa branden. Detta medför att vinden ska delas in i brandceller om högst 400 m² med brandcellsgränser i lägst brandteknisk klass EI 30. Under vissa förutsättningar kan brandcellsdelningen av vinden utgå men dessa förutsättningar uppfylls i princip aldrig i praktiken för småhus.

Brandspridning via takfot

Takfoten är en brandspridningsväg som aktualiserats mer sedan den senaste plan- och bygglagen trädde i kraft 2010.

Utformningen av brandskyddet i takfot i småhus skiljer sig beroende på om brandspridning via vindsutrymmen ska förhindras genom att brandklassa vindsbjälklaget eller om vindsavskiljande väggar upprättas.

I det fall vindsbjälklaget är avskiljande ska en brand som uppkommer i en bostad förhindras att sprida sig upp till den outnyttjade vinden. En brand kan tidigt i brandförloppets skede slå ut från oklassade fönster eller andra öppningar och upp mot takfoten. Är takfoten ventilerad/öppen är risken stor för att branden ska få fäste i takmaterialet och sprida sig in i vindsutrymmet.

För att förhindra brandspridning in i vindsutrymmet via takfoten kan takfoten utföras i lägst brandteknisk klass EI 30. Detta uppnås exempelvis genom att fästa en väderbeständig cementbaserad skiva på en tät träpanel.

Alternativt kan takfoten byggas igen genom en förlängning av fasadväggen som ansluter tätt mot takets underskiva eller råspont. Förlängningen kan då utgöras av 13 mm gips. Observera att en förlängning av fasaden med bibehållen luftad takfot medför att en brand kan tillåtas få fäste i takfoten och avskiljningens syfte är att förhindra att branden sprider sig vidare in på vinden.

Takfoten kan också utföras luftad och med en brandteknisk klass genom svällande brandskyddsprodukter i ventilerna eller luftspalten. Typgodkända brandklassade takfotsventiler i EI 30 finns tillgängligt på marknaden. Det finns även svällande produkter som monteras i luftspalten till en takfot. Observera att en del produkter har tveksam verklig effekt i händelse av brand. En svällande produkt måste svälla klart innan effekten av brandskyddet blir godtagbart. Beroende på testmetod för produkten tas detta olika hänsyn till. Det är alltid byggherren som har det yttersta ansvaret för att brandskyddet i byggnaden blir rätt. Läs gärna på sidan om olika nivåer av godkännande om du är osäker på hur ditt ansvar i att kontrollera produkten kan förväntas vara.

Brandteknisk avskiljning i takfoten kan även vara aktuellt när bostadsskiljande brandcellsgränser utförts som en avskiljande vägg på vind. Teorin är att flammor kan slå ut genom ett fönster, upp i takfoten och sedan leta sig i sidled in i takfoten på andra sidan av den vindsavskiljande väggen.

För att förhindra detta har en branschpraxis utvecklats som innebär att takfoten utförs tät (obs ej med egentlig avskiljande förmåga) minst en meter på ömse sida om den vindsavskiljande brandcellsgränsen. Ett alternativt utförande som generellt också accepterats är att utföra takfoten tät invid brandcellsgränserna så att avståndet mellan ett oklassat fönster och den otäta delen av en takfot som tillhör intilliggande brandcell är minst 1 meter. Ytterligare metod som kan tillämpas är beräkning av brandgasernas temperatur vid intilliggande takfot enligt metod i EN 1991-1-2 (Eurokod 1) Bilaga B.

Garage/Carport

Om en bostadslägenhet är sammanbyggd med sitt garage eller carport så krävs en brandteknisk avskiljning i brandteknisk klass EI 30 mellan garage och boendedel under förutsättning att en brand i garage/carport kan medföra stora konsekvenser för utrymningssäkerheten. Detta då garage och carport är utrymmen med stor risk för uppkomst av brand.

Om det går att visa att en brand i garaget/carporten inte ger stora konsekvenser för utrymningssäkerheten så kan brandcellsgränsen utgå. Med hänsyn taget till att det ska finnas sovande personer i boendedelen kräver detta särskild omsorg i placeringen av utrymningsvägar och brandvarnare så att sovande personer inte riskerar att stängas inne i byggnaden av en brand i carporten/garaget.

Även dörrar och fönster mellan boendedel och sammanbyggt garage/carport ska utföras i lägst brandteknisk klass EI 30. Ytterdörren behöver dock inte förses med dörrstängare, då denna dörr vetter mot ett utrymme utomhus och kan för bostäder förväntas vara stängd.

Det ska noteras särskilt att det finns ett pågående förslag från Boverket gällande carportar som medför att