Övergångar mellan material
Övergångar mellan ett obrännbart rör (t.ex. gammalt gjutjärn) och ett nytt plaströr är vanliga i ROT-projekt, men de har länge varit problematiska att brandtäta. Det beror på att vanliga brandmanschetter för plaströr normalt kräver att manschetten fästs i byggnadsdelen kring röret. Om ett plaströr är infällt i eller omslutet av ett metallrör genom bjälklaget eller väggen finns ingen enkel möjlighet att montera en standard-manschett runt plastdelen inne i genomföringen (metallröret tar ju upp platsen). Samtidigt kan plastdelen smälta vid brand och lämna en öppning inne i metallröret.
Historiskt har entreprenörer hanterat detta genom improviserade lösningar. En vanlig metod har varit att bygga in övergången i en liten låda av gipsskivor och sedan montera vanliga brandstrypare (brandmanschetter) inne i den konstruktionen runt plaströret.
Detta kan skapa en tillräcklig brandavskiljande effekt, men metoden är tidskrävande, kräver extra utrymme och – viktigast – saknar specifikt typgodkännande. Det har alltså varit ett slags branschstandard att lösa det med gipsskivor och standardprodukter, utan att man haft verifierade prov som visar att just den konstruktionen klarar den föreskrivna brandklassen. Detta medför att det i slutändan är byggherren som efter besiktning övertar det fulla ansvaret för lösningens funktion. Att metoden använts beror på att något enklare eller bättre inte funnits tillgängligt, men strikt formellt har det varit svårt att garantera dess funktion fullt ut. Denna situation – där praxis löper före dokumentation – är ett typexempel på en etablerad lösning utan officiellt godkännande.
Nya godkända lösningar: Glädjande nog har det nyligen tagits fram lösningar som är särskilt gjorda för dessa övergångar. Sedan 2023 finns t.ex. övergångsmanschetter som är utformade för att koppla samman metall- och plaströr och brandtäta själva skarven. Dessa special-manschetter monteras på plaströret precis intill kopplingen mot metallröret (det krävs en rak rörända där) och kan förankras antingen i konstruktionen eller spännas fast runt metallröret med medföljande band. Produkterna är typgodkända/ETA-bedömda och CE-märkta för upp till EI 60–EI 120 beroende på dimension, vilket innebär att de genomgått fullskaliga brandprov. En sådan övergångsmanschett sväller vid brand och förseglar gapet så att varken brand eller rök kan tränga igenom vare sig via plaströret eller utrymmet mellan plast- och metallrör.
Finns det fler godkända metoder? Förutom övergångsmanschetter kan vissa kombinationer av svällande band eller brandtejper i metallröret förekomma, men sådana behöver ha testats specifikt för “plast i metallrör”-konfigurationen för att vara pålitliga. Dessutom skapas ojämnheter inuti röret som ökar risken för stopp i drift.
I frånvaro av en specialprodukt har som sagt lösningen ofta bestått i att helt byta ut den kritiska sektionen, t.ex. bila bort gjutjärnsbiten och byta till plast genom bjälklaget så att en vanlig brandmanschett kan användas korrekt. Detta alternativt är ofta dyrt och tidskrävande. Ett bra alternativ är också att behålla gjutjärnslösningen och ersätta gammalt gjutjärn med nytt modernare gråjärn.
Om det endast är synliga delar som byts och själva genomföringen inte påverkas så är det ok att förutsätta att den gamla genomföringen är korrekt utförd. Var dock uppmärksam på eventuella försvagningar som har uppstått under byggnadens livstid som exempelvis sprickor eller vittring av ingjutningen. Sådana fel ska åtgärdas löpande.
Etablerade lösningar utan formellt godkännande
Det finns exempel på branschpraxis som löper före dokumentationen, dvs. lösningar som “alla” använder men som inte är officiellt provade i just den utformningen. Övergången metall/plast med gipslåda var en sådan lösning. Ett annat exempel kan vara användning av svällande grafittejp direkt runt ett plast- eller alupexrör i en vägg, istället för en brandmanschett. Det finns grafitband som säljs som flexibla och godkända brandtätningar, men om man använder dem utanför tillverkarens provade parametrar (t.ex. på större dimensioner eller i tjockare/tunnare vägg än testat) så befinner man sig utanför det verifierade området. Trots detta händer det att entreprenörer använder “lite extra material” och litar på att det ska hålla – en riskabel strategi utan underbyggnad i provning. Lösningen innebär även att byggherren övertar ansvaret för lösningen efter besiktning vilket denne ofta inte är medveten om.
Generellt bör man undvika icke-verifierade lösningar, men när de ändå uppstår i praktiken beror det ofta på att projekteringen inte förutsett ett visst scenario. Då tvingas man till nödlösningar med befintliga medel. Dessa kan fungera, men det finns inga garantier. I bästa fall kan man resonera utifrån brandtekniska principer (t.ex. att en tillräckligt tjock gipsbox runt en övergång i praktiken ger samma brandmotstånd som väggen i övrigt), men utan provning vet man inte säkert. Om sådana lösningar uppstått bör de dokumenteras noga och helst kompletteras med en ingenjörsmässig bedömning av brandsakkunnig eller brandteknisk analys för att verifiera att brandcellsskiljande funktion uppnås.
Det kan också nämnas att vissa kombinerade genomföringar – t.ex. flera olika installationer i en och samma håltagning – förekommer utan att specifika godkännanden finns för just den kombinationen. Ett klassiskt fall är när samförläggning av el- och VVS-installationer sker genom ett gemensamt hål. Om man exempelvis drar en kabelstam intill ett plaströr i samma öppning, är det inte säkert att någon av de vanliga produkterna är testad för att täta både kabel och rör samtidigt i en gemensam brandtätning. I praktiken har detta ibland lösts genom att man gjuter igen hålet med brandmassa och separerar installationerna, lösningar som kan fungera, men som kanske saknar ett specifikt typintyg för just den konfigurationen. Återigen befinner man sig då på osäker mark ur certifieringssynpunkt och ur ansvarssynpunkt. Den säkraste väggen är att undvika sådana improvisationer genom att planera varje genomföring och endast kombinera flera installationer om det finns ett godkänt system för multigenomföring (det finns prefab-produkter med flera hål i en modul, mm., just för samordnade genomföringar).
Sammanfattningsvis: Etablerade men ej typgodkända lösningar är ett varningstecken – de må vara “standard” på bygget men de saknar det formella beviset att de klarar brandkraven. För projektering är rådet att inte lita på sådana ad-hoc-metoder, utan att antingen skaffa produkter med dokumentation eller att få den alternativa lösningen verifierad av sakkunniga.
Montageanvisningar som inte följer ETA-godkännande/typgodkännande
En särskild gråzon uppstår när produktleverantörens egna montageanvisningar inte stämmer överens med villkoren i produktens typgodkännande eller ETA-intyg. I klartext kan leverantören i sin instruktion ange ett montage eller material som inte var en del av det system som faktiskt brandprovades. Detta gör det svårt för projektörer och entreprenörer att veta vad som verkligen gäller – följer man anvisningen eller det formella godkännandet?
Exempel: brandtejp med varierande ingjutningsmaterial. Brandtejp (svällande tejp för plaströr) provas ofta tillsammans med ett specifikt ingjutningsmaterial, t.ex. en brandklassad bruk eller brandskyddsmassa runt röret. I ett typgodkännande eller ETA kan det t.ex. stå att brandtejpen monterats runt röret och att kringfyllnaden utgjorts av en viss brandskyddsmassa av ett visst fabrikat, i en vägg eller ett bjälklag. Trots detta händer det att leverantörens montageanvisning parallellt anger att tejpen också kan gjutas in med vanlig betong eller bruk. Frågan är: om produkten inte testats specifikt med gjuten betong, hur kan man vara säker på att det alternativet håller samma brandtekniska prestanda?
Vem blir ansvarig för utformningen? Intuitivt kan man tänka att solid betong borde vara minst lika brandtåligt som en specialmassa – betong är obrännbart och robust. Den bedömningen bygger på att man aktivt analyserat lösningen mot standarden, alltså en form av ingenjörsmässig extrapolering. En sådan utformning är byggherren ytterst ansvarig för vid nybyggnad eller ändring av en byggnad och tillverkaren kan inte hållas ansvarig för den slutgiltiga funktionen. Ett specialfall är om tillverkaren själv intygar att utförandet är tillräckligt bra ändå. Det yttersta ansvaret faller på byggherren och byggherren kan då kräva kompensation från den som utfärdat intygandet.
Avvikelser kräver belägg. Problem uppstår om leverantören gör en egen tolkning utan att det framgår om det finns provning eller expertutlåtande som stöd. Provningsstandarderna (t.ex. EN 1366-3 för genomföringar) tillåter generellt inte att man byter ut komponenter godtyckligt – alla ingående material och konfigurationer ska motsvara det som provats eller sådant som täcks av en formell Extended Application (EXAP) eller typgodkännande. Att byta brandskyddsmassa mot vanlig betong kan påverka detaljfunktionen: brandmassor är ofta svällande eller keramiska och kan ta upp viss rörelse eller ojämnheter, medan betong är hård och kan spricka om den inte gjuts in korrekt. Svälltejpen i sig expanderar visserligen vid värme, men utan rätt kringfyllnad kanske den inte stänger öppningen som avsett (tejpen behöver mottryck från omgivningen, ungefär som manteln i en brandmanschett, för att expandera inåt och stänga rörgenomföringen istället för utåt). Därför bör en alternativ ingjutningsteknik endast användas om den är dokumenterat utvärderad.
Praktisk hantering: Om man stöter på en montageanvisning som till synes går utanför produktens certifierade område, bör man: 1) Kontrollera produktens egna godkännandedokument (t.ex. ETA) för att se vad som faktiskt ingår där. 2) Fråga leverantören om de har någon teknisk rapport eller bedömning som stöder det alternativa utförandet. I vissa fall finns det ett dold ingenjörsutlåtande i bakgrunden – där en brandkonsult bedömt lösningen – men i andra fall kan det vara en generös tolkning utan solid grund. 3) I avvaktan på klarhet, utgå från det säkra: följa det provade och godkända utförandet. Om manualen säger “brandskyddsmassa eller betong”, men godkännandet bara nämner brandskyddsmassa, är det säkrare att använda brandskyddsmassan, eller åtminstone inhämta skriftligt klartecken från ansvarig brandkonsult innan man väljer betongvägen.
Varför uppstår detta? Ibland hinner inte dokumentationen med när nya användningsområden upptäcks. Leverantören kan ha märkt att kunder ändå gjuter in tejpen vid nyproduktion och att det “verkar fungera”, eller så vill man förenkla montage genom att slippa specialbruk. Det kan också vara rena marknadsföringsskäl – att visa produkten som mer flexibel. Men utan officiell provning/EXAP är detta en gråzon. Skulle en brand uppstå och utredningen visar att genomföringen inte var tät, kan avvikelser från typgodkännandet bli en ansvarsfråga. Därför bör både projektering och utförande vara konservativa i sådana lägen: håll er inom ramarna för verifierade lösningar, eller se till att få den alternativa lösningen verifierad innan den accepteras i bygget.
Sammanfattning: Montageanvisningar som strider mot provningsintygens detaljer är ett varningstecken. Det betyder inte alltid att lösningen är dålig – kanske är den rentav logisk – men den saknar det entydiga bevis som ett brandprov ger. I dessa gråzoner gäller det att vara kritisk. Antingen krävs kompletterande dokumentation (från leverantör eller oberoende expert) som styrker att prestandan är likvärdig, eller så bör man avstå från avsteg. Genom att vara uppmärksam på sådana diskrepanser och ställa rätt frågor kan man undvika att ett “kreativt” montage underminerar brandskyddet i projektet.
Tillfälliga brandtätningar under byggtid
Under byggprocessen eller vid ombyggnationer händer det att brandcellsgränser öppnas tillfälligt, t.ex. när man tar upp hål för nya installationer innan de permanenta tätningarna hunnit komma på plats. Hålen får då inte lämnas helt öppna, eftersom en brand under byggtiden annars kan spridas okontrollerat. Samtidigt kanske man inte omedelbart kan utföra slutlig brandtätning (kanske ska fler kablar dras i samma öppning senare, etc.). Lösningen är att använda temporära brandtätningar, som är enkla att montera och ta bort.
Ett vanligt exempel är användning av brandkuddar, vilket är mjuka kuddar fyllda med svällande material. Dessa kan kilas in i hålrum runt kablar och rör för att snabbt återtäta en brandvägg provisoriskt. Brandkuddar finns i olika storlekar och är ofta klassade upp till EI 60 eller EI 120 när de sitter på plats. De är återanvändningsbara – man kan ta ut dem och flytta dem – vilket samtidigt är skälet till att de inte accepteras som permanent lösning. Eftersom de inte fogas fast finns en risk att de med tiden lossnar, flyttas eller inte expanderar korrekt vid en verklig brand (t.ex. om de inte sitter med rätt kompression). Därför anger tillverkare och praxis att de bara ska användas temporärt, t.ex. under byggtiden eller vid ett stambyte där man tillfälligt måste ta bort befintliga tätningar för att byta rör. När det permanenta systemet (t.ex. nya rör med riktiga brandmanschetter) är installerat ersätter man brandkuddarna med en godkänd, fast brandtätning.
Hur “dåliga” får temporära lösningar vara? Egentligen bör även tillfälliga barriärer uppfylla en grundläggande brandavskiljande funktion. Regelverket (t.ex. AFS 1993:3 med ändring t.o.m. 2014:26, LSO m.fl.) kräver att skäligt brandskydd upprätthålls under byggtiden. Det innebär att brandcellsindelningarna ska antingen färdigställas tidigt eller ersättas av provisoriska cellindelningar i väntan på slutlig tätning. I praktiken kan man godta enklare tätningar under kortare perioder – t.ex. mineralullsproppar och brandkuddar – om de inom rimlighetens gräns kan förhindra snabb brandspridning. Entreprenören bör dock inte förlita sig på dem för full klassning under lång tid och en riskbedömning ska alltid göras gällande skyddsbehovet. Det borde exempelvis vara högre krav för tillfälliga brandtätningar i ett sjukhus med pågående verksamhet än vad det är i en byggnad utan verksamhet alls under byggtiden.
Vissa byggherrar har interna regler, t.ex. att håltagningar ska tätas omedelbart och att tillfällig tätning ska ske med samma material som permanent om möjligt, eller åtminstone med obrännbar mineralull om inget annat är möjligt att genomföra. Brandkudden i exemplet ovan kan utformas upp till brandteknisk klass EI 120, så rent tekniskt uppfyller den kraven för de flesta fall när den är korrekt installerad. Men eftersom den är lätt att ta bort måste man säkerställa att ingen av misstag tar ut den eller att den inte glider ur innan permanent tätning görs. Under byggtiden är det också viktigt med ökad bevakning och andra brandskyddsåtgärder (t.ex. byggarbetslarm, släckutrustning) som kompenserar för att det kanske inte överallt går att hålla exakt samma brandskydd som i färdigt skick.
Toleranser under byggtid: Myndigheter och räddningstjänst brukar acceptera små avsteg temporärt om man kan motivera att de inte utgör påtaglig fara och om man har organisatoriska brandskyddsåtgärder på plats. Men det är byggherrens ansvar att bedöma riskerna. En “dålig” lösning – t.ex. att bara häfta för ett hål med plast – är givetvis inte försvarbar. Mineralullstätning är ett minimikrav (hårdpackad stenull kan temporärt ge ett visst brandmotstånd). Helst kombineras den med något svällande eller ett skivmaterial. Brandkuddar är populära just för att de är enkla och faktiskt provade till höga klasser, så de erbjuder ett känt skydd under tiden de sitter. Sammanfattningsvis får temporära tätningar inte vara “för dåliga” – de ska kunna hindra brand så pass att utrymning och initial räddningsinsats hinns med, och de ska bytas till permanenta lösningar så snart som möjligt.