Slutligen är samordning mellan discipliner avgörande för att brandtätningarna ska bli rätt utförda. Ett återkommande problem på byggen är bristande planering av håltagningar: antingen tas inga hål upp i förväg, eller så tas de i fel storlek eller läge, vilket leder till improvisation på plats. För att en brandtätning ska fungera och motsvara det provade systemet krävs ofta att hålet har en viss dimension i förhållande till röret. Tillverkarnas anvisningar specificerar t.ex. att det ska vara en minsta fri kant runt röret så att tillräckligt med brandskyddsmassa får plats. Exempelvis anger en leverantör att avståndet mellan rör och hålkant ska vara minst 20 mm, och om flera rör går i samma hål ska det vara minst 20 mm mellan dem, för att få in tillräcklig tätningstjocklek. Om håltagaren inte fått denna information är risken att hålet borras för snävt (då får man inte plats med t.ex. isolering, fogmassa eller manschetter) eller onödigt stort (då kanske inte det provade systemet räcker till, eller man får för stort spill).

Hur vet håltagaren vilken storlek som behövs? Det kräver att installationskonstruktören eller entreprenören kommunicerar kraven i förväg. Enligt AMA och branschregler ska installatören lämna uppgift om erforderlig håltagningsstorlek och placering till den som samordnar håltagningarna. I praktiken kan detta ske genom att håldimensioner anges på ritningar eller i håltagningsscheman. Till exempel kan man i ritning skriva “110 mm plaströr + brandmanschett, kräver Ø160 mm hål” baserat på leverantörens data. Tyvärr faller detta ofta mellan stolarna: projektören kanske förutsätter att entreprenören löser det, och entreprenören tror att “standarden” räcker. Resultatet kan bli att hål görs utan hänsyn till brandtätningen – antingen för små så att man måste bila upp mer i efterhand, eller för stora så att man står där med ett gap man inte har system för. Båda är dåliga: för små hål innebär extra arbete och risk för otillräcklig tätning om man inte gör om det ordentligt, och för stora hål kan behöva speciallösningar (t.ex. betydligt dyrare brandtätningssystem än nödvändigt).

Samförläggning och platsbrist: Ett annat samordningsproblem är när flera installationer vill nyttja samma öppning eller när hålen placeras för tätt. Som nämnts ovan kräver varje genomföring sin ram av brandskydd. Om t.ex. en VVS-montör drar ett rör genom ett utrymme och en elektriker sedan drar en kabel bredvid i samma hål “för att slippa borra en till”, då har de skapat en situation som troligen ingen av deras respektive brandtätningsprodukter är testade för. Lösningen i sådana fall kan bli improvisation eller att man får göra om och dela upp genomföringarna. Bättre är om sådant inte uppstår – dvs. samordning i projekteringen så att varje disciplin vet var de får göra hål och hur stora, och om flera ska samförläggas så projekteras en gemensam multidisciplin-genomföring med ett system som klarar det. Det finns exempel på prefabricerade multigenomföringar (t.ex. en låda eller ram med flera förinstallerade tätningar för olika rör/kanaler) – dessa ska då planeras in tidigt.

Planering före byggstart: För att underlätta samordningen bör man redan i projekteringsstadiet fastställa brandcellsgränsernas genomföringar: vilka slags rör/kablar går var, kan de grupperas, vilka brandklasser gäller, vilka produkter tänker vi använda? Med den informationen kan konstruktören ange hålstorlekar och lägen. I många projekt upprättas håltagningsritningar eller håltagningslistor som alla discipliner förhåller sig till. Då vet håltagarna precis hur stort varje hål ska vara. Om ändringar sker under byggtiden (vilket är vanligt) måste det finnas en dialog – t.ex. att VVS-montören kontaktar byggaren/håltagaren och säger “jag behöver dra ett extra rör här, borra ett 80-mm hål 100 mm bredvid det andra hålet, och det ska sedan brandtätas med firestop-massa”. Den typen av kommunikation är kritisk. Tyvärr brister det ibland, och hål tas “på vinst och förlust”. Resultatet kan bli bristfällig brandtätning eller tidsödande byggfelsåtgärdande.

Sammanfattning av samordningsråd:

• Utse någon (t.ex. BAS-P/BAS-U eller en samordningskonsult) som ansvarig för att koordinera genomföringar mellan VVS, el, ventilation, etc.
• Lista alla genomföringar som ska igenom varje brandcellskiljande byggnadsdel. Ange dimensioner, material (plast/stål/kabel), och brandkrav.
• Välj brandskyddssystem för varje genomföringstyp i förväg (t.ex. “Ø110 plaströr – vi använder brandtejp EI60 U/U”). Kolla att produkten är godkänd för det scenariot.
• Informera byggentreprenören om hålstorlekar och placering utifrån valda system. (T.ex. hål Ø160 mm för 110-rör med brandtejp, som ovan.) Detta kan ske genom ritningar eller skriftliga instruktioner.
• Se till att håltagning utförs enligt plan, och att om installationer ändras så uppdateras hålinformationen.
• Undvik att flera discipliner delar hål oplanerat. Om samförläggning önskas, använd ett godkänt multigenomföringssystem eller dimensionera hålet stort nog för separata tätningar med föreskrivet inbördes avstånd.
• Kontrollera före igensättning att genomföringen verkligen följer anvisningarna (rätt avstånd, rätt material på plats etc.). Det är billigare att justera innan allt är inmurat.

Genom noggrann planering och samordning på detta sätt kan man undvika paniklösningar och säkerställa att varje genomföring får en korrekt brandtätning som uppfyller klassningskraven. Detta sparar både tid, pengar och – potentiellt – liv, genom att brandcellsindelningen i byggnaden blir så robust som den är avsedd att vara.