I praktiken behöver brandskyddsprojektören (ibland i samråd med konstruktören) analysera konsekvensen av att en viss bärverksdel kollapsar för att avgöra om den ska betraktas som huvudsystem eller ej. En tumregel är att tänka sig byggnadsdelen borttagen eller utslagen av brand och bedöma vad som händer:

• Begränsad lokal kollaps: Om den aktuella delen skulle kunna falla bort utan att det leder till något mer än en lokal skada (d.v.s. övriga bärverk står kvar och byggnadens stabilitet i stort är opåverkad) kan delen ses som sekundär, alltså ej huvudsystem. Då är effekten av ett brott avgränsad, och byggnadsdelen kan möjligen dimensioneras med lägre brandteknisk klass (beroende på andra regler).

• Omfattande/påverkande kollaps: Om en kollaps av delen sannolikt skulle utlösa ett större ras eller äventyra byggnadens totalstabilitet, så ingår den i huvudsystemet och måste uppfylla högre brandmotstånd. Detta gäller även om delen formellt inte är del av stommen i normalfallet – det är konsekvensen vid brand som är avgörande.

Boverket ger vägledning genom konkreta exempel. Bland annat förklaras att bjälklag och andra horisontella bärverk i huvudsystemet ofta kan ges något lägre brandklass än vertikala huvudbärverk, eftersom kollaps av ett enstaka bjälklag i regel stannar vid en lokal skada och inte får hela byggnaden att rasa.

Dock betonas att detta undantag inte ska utnyttjas om just det bjälklaget är kritiskt för större delar av stommen. ”Avsikten är dock inte att det lägre kravet ska tillämpas om kollaps av ett bjälklag innebär att skadan inte förväntas bli begränsad”, påpekar Boverket och ger som exempel ett utkragande bjälklag som bär upp pelare i våningarna ovanför. I ett sådant fall skulle ett bjälklagsbrott riskera kollaps av hela den delen av byggnaden, varför bjälklaget måste behandlas som del av huvudsystemet och dimensioneras därefter.

Ett praktiskt tillvägagångssätt är alltså att identifiera om byggnadsdelen stöder andra bärande element eller många våningsplan. Ett fristående litet takutsprång eller en balk som bara bär en mindre del av ett bjälklag kan ofta falla utan att byggnaden stabilitet försämras i stort – dessa kan betraktas som utanför huvudsystemet. Men en pelare som bär upp flera våningar, eller en primär ram som håller samman stora delar av stommen, är uppenbart central för byggnadens integritet och ska räknas till huvudsystemet. Det handlar om konstruktiv helhetssyn: om elementet utgör en single point of failure som kan orsaka kedjereaktion av ras, så är det huvudsystem.

Vid bedömningen bör man även väga in om konstruktionen är integrerad med resten av stommen eller självständig. Boverket nämner exempelvis entresolplan (indragna mellanplan i en högre lokal): ”Till exempel utgör troligen ett stort entresolplan som är en del av byggnadens bärande huvudsystem ett större bidrag till risken ... än vad flera små fristående entresolplan gör”. Här framgår att en entresol som delar bärverk med huvudstommen bör betraktas som huvudsystem, medan fristående entresolbjälklag (med egna pelare som inte påverkar resten av byggnaden) kan anses utanför huvudsystemet ur brandsynpunkt. Varje fall ska dock analyseras för sig.

Sammanfattningsvis: en praktisk metod är att fråga ”Vad händer med byggnaden om denna del fallerar i brand?”. Om svaret är ”endast lokal skada, ingen spridning av ras” kan delen sannolikt betraktas som utanför huvudsystemet. Om svaret är ”stora delar kan rasa eller stabiliteten äventyras” så är det en huvudsystemkomponent.