Historiken kring brandkrav på vindar visar på en stegvis skärpning, som främst syftar till att förhindra storskaliga vindsbränder och underlätta räddningsinsatser.
Sektionering av vind
Syfteshandboken anger att i 1947 års byggnadsstadga finns en första antydan till krav på avskiljning av vind. Till SBN 1967 fördes sedan kravet in på avskiljning om 1200 m2 i EI 60 och utöver det avskiljning om 400 m2 i EI 30 beroende av byggnadshöjd samt hur vinden nyttjades, detta för en så kallad brandsäker byggnad. För brandhärdig byggnad gällde indelning endast i 400 m2. Kraven formulerades sedan om något till SBN 1980 och ytterligare en gång när NR kom och därmed också byggnadsklasserna. När BBR kom togs kravet på den större brandcellen bort för att sedan återföras in i BBR 19 igen.
Syftet med vindsavskiljning/vindssektionering bedöms vara att minska risken för omfattande brand- och brandgasspridning inom en byggnad men även inom den enskilda vinden i en byggnad. Dessutom bedöms syftet vara att underlätta räddningstjänstens släckinsats.
Sveriges Brandkonsultförening rekommenderar att följande punkter beaktas vid projektering av vindsutrymmen :
- räddningstjänstens möjligheter till tillträde till vinden.
- räddningstjänstens möjligheter till släckinsats på vinden.
- ytskikt inom vindsutrymmet.
- brandbelastningen inom vindsutrymmet.
Takfot
För att upprätthålla brandcellsgränser krävs i många fall att takfoten utförs brandklassad, men det var inte förens i samband med BBR 19 som takfoten uttryckligen kopplades till brandteknisk klass. Detta innebär att många byggnader uppfördes med öppna takfötter utan brandavskiljning innan kravet förtydligades, dvs år 2011.